Förra onsdagen begav jag mig över gränsen till Sverige efter en mellanlandning i Köpenhamn.
Mamma köpte finkläder till mig inför begravningen på fredagen. Träffade lite vänner och tog det lugnt.

Begravningen på fredagen var väldigt fin, samtidigt som den var valdigt jobbig. Clara pratade fint om Morfar och jag log lite åt att han hade en påse med Polly i handen i kistan. Morfar älskade Polly. Men när Mormor la sin ros på kistan brast något i mig och det gjorde så ont. Det var nog då jag förstod att jag aldrig mer kommer få träffa honom eller prata med honom.

 

Vi har alltid plockat vitsippor till Morfar när han fyller år, men eftersom jag bor i Norge så blev det lite svårt att plocka några till honom. Men jag plockade några Norska vitsippor någonvecka före hans födelsedag, skrev ihop ett fint litet brev och skickade med bilder från när jag var på tur till preikestolen. Han blev så glad över det och ringde mig och var rörd. Söta fina Morfar!

När han blev riktigt dålig så åkte jag hem till Sverige. Jag kände att jag måste åka hem och träffa honom en sista gång. Martin, min chef var helt super och jag fick ledigt med en gång. Jag flög hem och träffade honom hela veckan. Bilden i huvudet när Mamma körde bilen ut från Mormor och Morfars gård, Morfar som står i fönstret och vinkar till mig, det var den sista gången jag såg honom, på hans födelsedag. Det var så hemskt, jag visste att det var sista gången jag såg honom och jag bröt ihop på badrummet när jag kom hem.

 

Ändå så fick jag en ganska lättad känsla när Mamma ringde mig tidigt en morgon och berättade att Morfar hade somnat in. Han hade lidit så länge och vart in på sjukhuset så många gånger i den sista tiden. Nu får han vila tänkte jag. Men för mig har det varit lite jobbigt att förstå att Morfar är borta. Han är verkligen borta, men det var först när begravningen kom som jag något som när förstod det. Jag hade ju inte varit hemma under tiden fram tills dess, inte vart hem till Mormor och inte sett att han inte har varit där. Så på begravningen så kändes det lite som ett slag i magen, att han verkligen inte finns.

Begravningen var verkligen fin, något jag vill minnas. Jag har mina fina minnen kvar av Morfar och jag är verkligen tacksam över de 22 åren vi har haft tillsammans med alla dina påhitt och galenskaper.

Efter begravningen stannade jag kvar i kyrkan, gick fram till kistan,satte mig på huk och viskade:

"Hejdå Morfar, älskar dig"