Jag blev halvt ihjälskrämd idag!

Efter träningen med kören så stannade jag kvar med Björn, vi skulle gå hem med en av våra ledare Ewa. Hon gick ner i källare i församlingsgården och skulle fixa lite tvätt. Sen hör man hur hon skriker till och stänger dörren ner och låser. Då hade hon hört någon som sa bu nere i källaren när hon sjöng. Hon trodde att någon av oss skojade men blev så rädd så att hon inte vågade chansa.

Sen efter det att vi hade skrattat lite åt det så gick vi ut och sa hejdå till körledare Ellen och sjönsjungande Malin. Ewa hade tappat bort sin nyckel, så hon larmade upp dörren och vi gick in i det mörka huset. Mörkrädd som jag är så skrämde jag upp mig själv.

Vi kom till Ewas kontor och hittade ingen nyckel. På vägen tillbaka hörde jag två snabba dunsar, jag hoppade till och skrek lite tyst. Ewa blev rädd fast hon inget hört och skrek hon med, jag blev ännu räddare. Sen lugnade vi ner oss, till skillnad mot Björn som var lugn hela tiden. Efter någon sekund går ewa först, och när vi rundar ett hörn skriker hon för hon ser någon gå mot oss på andra sidan glasdörren. Jag kommer efter och blir jätterädd och skriker, trodde jag skulle dö.

Efter någon halvpanikattack förstår vi att det är Ellen som kommer. Hon skrattar, och sa att hon hade ropat: Det är bara jag! Det hade inte vi hört.

Hon hade glömt sin mobil på sitt kontor. Jag har nog aldrig blivit så skrämd någon gång. Sen gick vi i alla fall hemåt och Björn sprang till bussen. Jag och Ewa bestämde oss för att ta en promenad med mina hundar. Och vad gör vi, jo vi går till kyrkogården klockan nio på kvällen i mörket. Men konstigt nog var jag inte lika rädd där, och det kändes bättre efteråt ;P

Det blev en hel novell dethär, men det kanske blev lite roligt :)

Nu ska jag sova iaf :)

Godnatt :)